Adventskalendern, Lucka 4, Varför tappade hon klubban?

Hon gick tillbaka in i sovrummet för att ta itu med musen men så fort hon kom in där så tappade hon klubban i rena förskräckelsen. Lådan på nattduksbordet var utdragen och där stod den lilla kistan. Omtumlad satte sig Astrid på sängen och lyfte upp kistan från lådan och så fort hon tog upp den så kom hon ihåg orden: ”Din ilska förtar din glädje” och någonstans djupt inom sig kände Astrid en längtan efter att få vara glad. Hon kände sig sorgsen när minnen från en svunnen tid trängde sig fram, minnen från en tid då Astrid ofta var glad och skrattade, en tid då ilska var en ganska ovanlig känsla för Astrid.

Hon kände hur tårarna började tränga fram och hon lade sig på sängen och lät dem rinna. Astrid funderade över vad det var som hade hänt, vad var det som hade lett till att glädjen ersatts av ilska? Tårarna rann ymnigare och Astrid kände sig så ensam, missförstådd och utsatt, det var faktiskt synd om henne och det var så jobbigt att ingen kunde se det och förstå hur jobbigt det var.
Astrid torkade tårarna och satte sig upp, det fanns inte tid att ligga här och lipa längre. Hon tittade på kistan och funderade över vad den betydde och var den kom ifrån. Vad betydde egentligen allt det här? Hon lade ner kistan i lådan och kom på att hon måste gå upp på vinden för att rota fram fler vantar och mössor till barnen. Alltid sent ute.

När Astrid kom upp på vinden var alla tankar på kistan och glädjen som bortblåsta och ersattes av ilska igen och orsaken var den röra som rådde på vinden. Det var bara hon som höll ordning tydligen, de andra i familjen bara slängde upp det de inte ville ha utan att ens försöka stapla sakerna så att det gick att komma fram. Hon började röja sig fram till säckarna med vinterkläder som hon burit upp i våras.

Plötsligt tvärstannade hon. Vad var det som lät? Hon kände igen ljudet som det ljud hon hört i vedboden häromdagen. De där ynkliga snyftningarna var hjärtskärande och Astrid såg sig omkring för att försöka se vem det var som grät. Ljudet kom från andra änden av vinden så hon vände och gick ditåt med försiktiga steg fullt koncentrerad på ljudet. Plötsligt känner hon en brännande smärta i foten och hon hoppar runt och svär tills hon inser att hon klivit på ett häftstift. Förbannade ungar som inte kan tänka sig för, fattar de inte att det gör ont att få häftstift i fötterna, åååh, varför ska det alltid vara så här. Hon drog ut häftstiftet och insåg att snyftningarna tystnat men hon fortsatte framåt i alla fall för nu hade hon bestämt sig för att ta reda på vem det är som gråter.

Efter några meter så ser hon en rörelse i ögonvrån av något som rör sig fort. För att se vad det är så vrider hon snabbt på huvudet men tänker inte på att det sitter en takbjälke där så hon smäller huvudet rakt in i takbjälken och en fruktansvärd smärta attackerar hennes huvud. Hon för upp handen mot stället där hon slog i och känner att det är blött och inser att hon slagit upp ett hål. Med handen mot huvudet stapplar hon ner från vinden utan vantar och mössor och på ett uruselt humör. Med en sprängande huvudvärk lägger hon sig i sängen efter det att hennes man, Tommy, plåstrat om henne. Hon ligger där i sängen och funderar över vad hon hörde på vinden och vem den där varelsen kunde vara.
Hon kom ihåg att hon på något konstigt sätt fått tillbaka kistan och sätter sig upp för att ta fram den ur lådan. Hon lägger sig ner igen med kistan i handen och smeker dess yta som känns varm och lugnande. Hon öppnar försiktigt locket och ser samma dimma som förut och precis som igår så känner hon varm luft mot sitt öra och så hör hon en röst som viskar…