Lucka 3, världens minsta?

Hon satte sig hastigt upp för att titta på nattduksbordet och såg världens minsta kista. Astrid gnuggade sig i ögonen, blundade och skakade på huvudet och så öppnade hon sakta ögonen men kistan stod kvar. Vid det här laget så var Astrid klarvaken och önskan att fortsätta sova var som bortblåst. På ren reflex såg sig Astrid omkring som om hon letade efter svaret på vem som hade ställt kistan på hennes nattduksbord innan hon vände sin uppmärksamhet mot kistan igen. Den såg så äkta ut i mörkt trä med guldfärgade beslag, precis som en sådan skattkista som man ser på film fast mycket, mycket mindre. Försiktigt öppnade hon kistans lock för att se vad som fanns inuti. Det enda hon kunde se i kistan var som en konstig dimma som sken svagt och när hon fått upp locket helt så såg hon hur dimman sakta rörde sig som i små virvlar. Plötsligt kände hon en svag värme mot sitt högra öra och hörde en svag viskning:       – Din ilska förtar din glädje.

Astrid smällde ihop locket på kistan och reste sig hastigt från sängen. Vem sade det där? Hon såg sig omkring men hon var helt ensam i rummet. Herregud! Inte nog med hallucinationerna i vedboden i går, nu hör hon också röster. Hon tittade på kistan i sin hand och tänkte på varelsen i vedboden och så kom hon ihåg att hon hört ett fnitter innan hon somnade i går kväll. Kan det ha varit den där varelsen som kom i natt och lämnade den här kistan? Hon fick syn på klockan och insåg att hon hade bråttom, det var dags att starta dagen.

När Astrid var klar med sina morgonbestyr sprang hon upp på övervåningen för att väcka barnen. Sen gick hon ner i köket och gjorde i ordning frukosten, hon lyssnade uppåt men det var helt tyst. Hon svor tyst för sig själv, tänk att de aldrig kunde ta sig ur sina sängar när hon väckte dem, trodde de att skolbussen skulle vänta tills de behagade masa sig iväg? Åh, hon hade inte tid att hålla på och väcka dem hur många gånger som helst. Hon sprang upp igen och fräste irriterat till dem att det var dags att gå upp. Idel stön och knorranden hördes från sängarna och det gick inte så fort som Astrid ville. Hon hatade dessa morgnar som gjorde att hon fick stressa för att inte komma för sent till jobbet och allt bara för att de inte orkade masa sig ur sängen.

Hon var i alla fall tvungen att åka nu så hon sprang ner i hallen för att ta på sig sina ytterkläder och när hon krängde på sig kappan så fick hon syn på kistan som stod på byrån. När hon såg den så kom hon ihåg rösten hon hört i morse och hon kom ihåg orden: Din ilska förtar din glädje. Vilket satans skitsnack, tänkte Astrid när hon tog kistan med sig ut och innan hon hoppade in i bilen så gick hon in i vedboden och slängde kistan med en ilsken rörelse in i det båset där hon sett varelsen. –Här har du din kista! Jag vill inte ha den! skrek hon till vedhögen. När hon satt i bilen på väg till jobbet började hon bli övertygad om att hon helt höll på att förlora förståndet, stå och skrika till en vedhög kändes inte som ett friskhetstecken.

När hon närmade sig jobbet kände hon den välbekanta klumpen i magen som talade om att hon inte ville till jobbet och hon var övertygad om att det skulle bli en riktig skitdag, som vanligt. När hon kom in på jobbet den här morgonen så möttes hon av ljudet från Linns skratt. Linn hade bara jobbat här i 4 månader men hade redan blivit allas favorit. Ja, inte Astrids då, men alla andra bara älskade henne. Astrid kunde inte förstå det, hon var ju bara en oansvarig fnitterapa som inte gjorde annat än att fnittra och prata. Med en irritation som följde Astrid hela dagen satte hon igång med sitt arbete och flera gånger under dagen så hörde hon viskningen från i morse: -Din ilska förtar din glädje. Och varje gång blev hon ännu ilsknare, hon hade all rätt att vara arg, det skulle alla vara som levde hennes liv. Hon hade det minsann inte så lätt, ont om tid jämt, ingen som förstod henne, ingen som hjälpte till hemma, hon var den enda som gjorde något på jobbet och för det mesta så var hela världen emot henne. Klart hon var arg!

När Astrid kom hem den kvällen så var resten av familjen redan hemma och Astrid tänkte att där sitter dom i värmen och gottar sig förstås. Astrid gick direkt in i sovrummet för att byta kläder och när hon drog tröjan över huvudet så hörde hon ett ljud bakom sig. Hon vände sig om och insåg att det krafsade från hennes översta nattduksbordslåda. Självklart att mössen skulle ta hennes nattduksbord och inte Tommys. Hon hatade möss! Hon sprang ut i hallen och hämtade en innebandyklubba för att försvara sig mot musen. Hon gick tillbaka in i sovrummet för att ta itu med musen men så fort hon kom in i sovrummet så tappade hon klubban i rena förskräckelsen för…