Har du missat tidigare luckor så klicka HÄR.
Plötsligt går det som en kall kåre längs med ryggen på Astrid och långsamt låter hon blicken falla ner på sin hand och när hon ser Ferios händer runt sin hand blir hon alldeles kallsvettig för dom är precis lika stora som Astrids händer, eller rättare sagt, lika små. Det snurrar i huvudet på Astrid när det långsamt går upp för henne att hon är lika liten som Ferios. Men hur är det möjligt? Hon drar åt sig sina händer och så utbrister hon, – Snälla Ferios, förklara nu för mig varför jag är lika liten som er. Hur har det gått till? Vem har gett er lov att krympa mig? Astrid känner en stor blandning av olika känslor, ilska, misströstan, tvivel, vanmakt och hon känner att hon har absolut ingen som helst kontroll över situationen.
Hon tittar argt på Ferios för att verka riktigt övertygande innan hon ilsket säger till honom att de ska släppa ut henne från det här dårhuset. Hon måste hem till sitt jobb. Herregud, jobbet, hon måste vara flera dagar försenad, hon hade ingen aning om hur länge hon varit borta. De hade säkert ringt polisen vid det här laget och skickat ut hundpatruller. Tanken på att polisen var ute och letade efter henne fick henne att känna sig lite nöjd och viktig.
Ferios avbröt hennes tankar när han börjar förklara hur allt hänger ihop:
-Astrid, för att ta sig till vårt land så blir man automatiskt mindre för att kunna passa in här och så fort du kommer hem igen så kommer du att vara din naturliga storlek. Jag förstår att du oroar dig för din familj och ditt liv hemma i din värld men när du kommer hem igen så kommer det bara ha gått ett ögonblick sedan du lämnade ditt sovrum för att komma hit. Det som ni kallar för tid är ett begrepp som vi inte har här på samma sätt. Så när du kommer hem igen så kommer du inte ha missat något av allt det roliga du har i ditt liv, avslutade Ferios med ett leende.
Astrid blängde irriterat på honom och så fräste hon, -Tyckte du att du var rolig nu eller? Jag har minsann inget roligt liv så kom inte här och försök vara rolig på min bekostnad. Hon satte armarna i kors över bröstet och satte näsan i vädret så att han verkligen skulle förstå allvaret i det hon sagt. Men om det nu är så, fortsatte Ferios, att ditt liv inte alls är roligt, varför har du då så bråttom tillbaka? Och varför gör du inte så att ditt liv blir roligare? Eller tycker du om att tycka synd om dig själv och ha ett tråkigt liv, avslutade han med ett brett och vänligt leende.
Astrid visste inte vad hon skulle säga, drev han med henne eller menade han allvar? Det var en konstig liten tomte den där Ferios. Eller liten, hon var ju lika liten själv och när den tanken tog över så började hon fnittra hysteriskt och nu började Astrid bli övertygad om att hon helt hade tappat greppet. Dårhuset nästa för henne eller hon kanske redan var där och Ferios kanske var hennes doktor. Nu började hon gapflabba och låg på sängen och vred sig i magsmärtor framkallade av skrattanfallet.
När hon började lugna ner sig upptäckte hon att Ferios stod och tittade på henne med iver i sina ögon och så utbrast han, -Perfekt! Du har det ju i dig! Det är precis det där vi behöver! Astrid förstod ingenting och frågade vad han menade. Jo, du förstår, började Ferios, det är så här att för att julen ska komma hit till oss så behöver vi…
