Har du missat tidigare luckor så klicka HÄR.
Hon öppnade försiktigt locket och såg samma dimma som förut och precis som igår så kände hon varm luft mot sitt öra och en röst som viskar: ”Din ilska tar all din energi”, Astrid sätter sig hastigt upp men kryper reflexmässigt ihop då hon känner smärtan i huvudet, förbannade takbjälkar, tänker hon och lägger sig ner igen och tänker på orden hon nyss hört. Kan det stämma? Blir hon trött av att vara irriterad? Men det finns ju inget annat alternativ när alla runt omkring henne inte gör det de ska, klart hon blir irriterad, det är enda sättet att få dem att förstå att de gör fel. Hon kan visst vara glad om andra bara ser till att göra det de ska och att de gör det på rätt sätt. Hur svårt kan det vara, tänker Astrid surt.
Efter en stund så slumrar Astrid till och vaknar inte förrän vid åtta-tiden och hon känner att det luktar mat. Skönt att Tommy tycker om att laga mat så hon slipper det i alla fall, dessutom så är han duktig på att laga mat. Huvudet gjorde inte lika ont längre och Astrid bestämde sig för att gå upp för att äta middag. Hon märkte att hon för en gångs skull inte var så totalt utmattad som hon annars brukade vara dygnet runt och hon njöt av känslan att faktiskt vara lite pigg.
Efter middagen satte sig Astrid i soffan bredvid Tommy för att titta på TV en stund innan det var dags att lägga sig igen men som det kändes nu så trodde inte Astrid att hon skulle kunna somna den här kvällen för hon var så pigg. ”Din ilska tar all din energi”, Astrid kunde inte sluta tänka på de orden. Skulle hon bli piggare om hon var glad? Åh, hon önskade verkligen att hon kunde vara glad oftare för det var så mycket roligare. Hon tänkte på Linn på jobbet som skrattade jämt och när hon tänkte efter så hade hon under de 4 månader hon jobbat ihop med Linn aldrig hört henne klaga över att hon var trött. Och hon såg alltid så pigg och fräsch ut. Det kanske stämde att man blev piggare, men hur skulle hon kunna vara glad när alla runt henne gjorde så att hon blev arg? För skulle sanningen fram så ville hon ju inte vara arg men hennes familj och kollegor gjorde hela tiden så hon blev irriterad och det var ju inte hennes fel.
Så kom Astrid ihåg vad hon gjort på vinden och insåg att hon varken hade fått med sig mössor eller vantar ner så hon reste sig för att gå upp på vinden igen. Och den här gången skulle hon passa sig för takbjälkarna. Hon smekte Tommy på kinden och tackade för att han plåstrat om henne och hon kände att hon till och med log mot honom. –Bara skönt att se att du mår bättre nu, älskling, svarade Tommy. Hon gick ut i hallen och uppför vindstrappan och lyssnade lite extra för att höra om det satt någon här och grät. Det kändes faktiskt ganska konstigt att göra det men Astrid kom ihåg vad hon hört där tidigare.
Hon hittade säcken med mössor och vantar, plockade ur det hon skulle ha och lade mössorna och vantarna i en påse som hon tagit med sig upp. Sedan vände hon sig om för att gå till trappan när hon hörde snyftningarna igen. Det lät som om ljudet kom från en låda som stod bredvid henne så hon smög sig fram till lådan. Och där, precis bakom lådan satt samma varelse som hon sett och hört i vedboden. Det var en väldigt liten flicka, inte större än en Barbie-docka fast med lite kraftigare kropp. Flickan satt på golvet med knäna uppdragna till hakan och med armarna runt benen och hon satt och grät så hjärtskärande.
Astrid blev konstigt nog inte rädd, inte ens arg över det här intrånget utan hon satte sig ner på huk och tittade på flickan. Flickan vände huvudet mot Astrid och tittade på henne med tårfyllda, vädjande, stora bruna ögon. –Men lilla vän, sade Astrid mjukt, varför sitter du här och gråter? Flickan svarade inte utan stirrade bara på Astrid och så sträckte hon ut sin hand och petade lite försiktigt på Astrids smalben. Sedan lade flickan huvudet på sned. Hon öppnade munnen och så sade hon…
😍 tankeväckande berättelse ❣
Tack!