Adventskalendern, Lucka 7

Har du missat tidigare luckor så klicka HÄR!

Tvärs över spegeln hade någon i imman skrivit orden: “Bara du kan hjälpa oss!” Astrid kände hur det snurrade till i huvudet och hon sjönk ner på toalettstolen. Nu började det bli för mycket av alla konstiga saker som hände och Astrid visste inte hur mycket mer hon skulle klara av. Det kändes som hon höll på att förlora förståndet helt. Vem hade skrivit på spegeln och vad betydde orden? Hon kunde väl inte hjälpa någon? Och vilka var ”oss”? Astrid förstod att det var den lilla flickan som låg bakom det här men nu började hon undra om det fanns fler sådana där små varelser som gömde sig i deras hus. Hon rös vid tanken. Tänk om hon vaknade på natten och det satt en sån där varelse och tittade på henne.
Hon kände sig helt matt i kroppen, all energi hade helt försvunnit från henne och hon kände att hon inte längre hade någon kontroll över sitt liv. Hon var inte ens trygg i sitt eget hem längre. En vanlig känsla gjorde sitt antågande och Astrid kände hur hon blev riktigt arg, här skulle inte komma några konstiga väsen och göra intrång i hennes hem minsann. Basta! Hon reste sig upp och torkade av spegeln, sedan bestämde hon sig för att glömma alltihop. Hon tog extra god tid på sig i badrummet och smorde in både kropp och ansikte och när hon var klar så hade tankarna på hela den här historien trängts undan ganska rejält. Nu skulle Astrid väldoftande gå och lägga sig för att läsa en spännande bok som hon köpte förra veckan.

När hon kom in i sovrummet så lade hon sig direkt i sängen och tog fram boken men efter en halv sida så kände hon hur hon började nicka till. Och hon som tyckte hon var så pigg tidigare, hon försökte läsa ett par rader till men insåg att det inte var någon idé så hon lade ifrån sig boken och släckte lampan för att sova, det sista hon tänkte var att i morgon skulle hon kasta den lilla kistan i soporna och sen skulle allt det här vara över. Sen sov hon djupt.
Nästa morgon när Astrid vaknade så ville hon bara dra täcket över huvudet för att somna om. Hon kände sig irriterad vid blotta tanken på att behöva åka till jobbet och se alla glada kollegor och höra om hur fint dom gjort hemma till den förbannade julen. Själv hade hon inte ens fått i ljusen i adventsstaken trots att det redan varit andra advent.

Julen var bara stress, utgifter och elände. Men pliktkänslan fick ändå Astrid att kliva ur sängen och i kläderna och precis när hon var på väg ut ur sovrummet så kom hon ihåg vad hon lovat sig själv i går, hon skulle kasta kistan. Hon satte sig på sängkanten och öppnade översta lådan till nattduksbordet och tog upp den vackra kistan. När hon satt och tittade på det fina snideriarbetet så såg hon att det sipprade ut grå-svart rök från kistan så hon blev nyfiken och öppnade kistan försiktigt. När hon fått upp locket så vällde det upp mer av den tjocka röken som virvlade på ett fascinerande sätt och precis som de andra gångerna hon öppnat kistan så kände hon den där varma luften mot sitt högra öra och en röst började prata. Den här gången satt Astrid kvar och lyssnade till den viskande rösten som sade…